Någonting skumt pågår världen över. Utvecklingen är smygande och svår att märka, men trenden är klar: folk får högre och högre poäng på intelligenstester. Vad är det som händer? Håller mänskligheten på att bli genial, eller är detta senaste beviset att IQ-tester är värdelösa? Och vad säger det oss om vad intelligens egentligen är?
Flynn och andra har studerat en mängd intelligenstester, och resultaten pekar alla åt samma håll. Redan vid andra världskriget noterade psykologer vid amerikanska försvaret att soldaterna klarade av intelligenstesterna bättre än deras föregångare under första världskriget. De ansvariga gissade att det berodde på att utbildningen hade blivit bättre under mellankrigstiden, och ignorerade saken. Sedan dess har dock trenden fortsatt i jämn takt i alla industrialiserade länder, alla åldersgrupper och för olika tester. Resultaten har höjts med 15 poäng under 50 år, ungefär 3 IQ poäng per decennium. Det är en rejäl bit.
Ökningen är något olika för olika sorters tester. Eftersom barn numera går längre i skolan och utsätts för mycket mer skrivningar kunde man vänta sig att tester som koncentrerar sig på ordförråd, räkning och allmänbildning borde öka mest. Men det är det motsatta som händer: poängen på sådant har inte utvecklats mycket genom åren, de har snarast minskat. Däremot ökar poängen kraftigast på de verkligt abstrakta testerna som försöker mäta generell problemlösning. Poängen på den Holländska militärtjänstens intelligenstest har ökat 21 poäng på bara 30 år. En människa som ligger 20 IQ poäng över medel brukar sägas ha "överlägsen intelligens".
Hur kommer det sig att vi inte har märkt att vi omges av en massa genier? Eller är det så att bara för två-tre generationer sedan var vi totalt korkade (tonåringar vet naturligtvis redan svaret)? Eller är något av grundantagandena för intelligenstesten fel?
Folk blir bättre på att klara tester. Redan från första skoldagen testas vi, får skrivningar, fyller i formulär och ska lösa problem uppställda av någon annan. Serietidningar är fulla med knep & knåp-sidor, med problem som är nästan identiska med de på intelligenstesten. Vi har kanske blivit allt vanare att besvara frågor av samma typ som på intelligenstesten. Men i så fall, varför är det de abstrakta och inte de skol-relaterade testen som ökar mest? Dessutom, att öva på ett test (utan att få veta annat än slutresultatet efter varje provskrivning) verkar bara kunna ge 5-6 poängs ökning. Det här räcker inte för att förklara hela Flynn-effekten.
Mat och hälsa då? Hjärnan behöver näring för att växa till sig, och hälsan påverkar onekligen hur väl man fungerar. Medellängden har ju ökat rejält i västvärlden detta århundrade (ca en centimeter per decennium) just tack vare bättre tillgång till mat och sjukvård. Hjärnstorleken har förmodligen vuxit i takt med detta. Mer hjärna = mer intelligens? Även om det låter rimligt så finns det bara rätt svaga stöd för att stora hjärnor är bättre än små. Det handlar mer om hur de är organiserade än hur mycket grå substans de har. Över huvud taget så finns det rätt lite stöd för att extra näring ger högre intelligens. Det är nog bra, men knappast hela hemligheten.
Skolan då? I de länder där IQ ökar ser man också att folk stannar i skolan allt längre. Kan det vara så att mer skola ger mer IQ? Det här är ganska rimligt, eftersom man faktiskt vet att skolgång ökar IQ (detta har man kunnat observera genom att jämföra barn som fått gå mer eller mindre i skola beroende på lokala byråkratiska skäl; ju mindre skola, destå lägre IQ). Över huvud taget är IQ och skola / akademiska studier rätt kopplade; personer med hög IQ brukar i allmänhet klara skolan och universitetet väl, och akademiskt lyckade personer har hög IQ. Det här verkar vid första anblicken vara en bra förklaring av Flynn-effekten, men en noggrann undersökning visar att den inte håller. Grundskole-elever, som naturligtvis alla bara har gått ett visst antal år i skolan, ökar ändå i IQ när man jämför samma årskurs från olika decennier. Det verkar inte som olika mängd utbildning ändrar ökningstakten, även om den ökar IQ. Underligt.
Stimulans från TV och Nintendo? Barn tittar numera på "Fem myror är fler än fyra elefanter" och motsvarande - kanske leder detta till en högre intelligens. I början av seklet var det film som gällde, sedan radio, TV och nu multimedia på datorer. Vi lever i en allt mer visuell och informationstät miljö: kan det vara så att den inte bara tränar upp oss att klara intelligenstest bättre utan faktiskt gör oss smartare?
Vår uppfattning av bilder och information har förändrats, från att vara statiska objekt på museer, bibliotek och i rikemanshem så har de blivit ett konstant flöde. Vi tar egna fotografier, skapar presentationer, funderar på de bilder vi ser och lär oss att surfa på nätet - det är ingen tvekan om att vi hanterar mer visuell information idag än vi en gång gjorde, och att ungdomar ofta är mer hemma på de nya medierna än äldre. Vissa psykologer menar att barn som utsätts för nya media utvecklar förbättrad förmågor till att hantera och analysera dem, där de ofta överträffar sina föräldrar. Kanske sker samma sak på andra områden av informationsbehandling. I så fall håller vi på att få ett folk som är oerhört skickligt på att hantera information, men inte nödvändigtvis bättre på andra former av problemlösning i verkliga livet.
Man vet inte säkert om det här stämmer, men det antyder att en av grundantagandena i diskussionen är fel: att det finns *en* intelligens och att den mäts av IQ.
Samtidigt, tanken att intelligens är *en* egenskap är djupt rotad. Vi säger saker som "Han är intelligent", vilket inte bara antar att intelligens är en enskild egenskap, utan också att den hör till personen. Trots allt, normalt tänker man på folk som intelligenta eller dumma, inte att de handlar på ett smart eller korkat sätt just nu. Är man dum är man alltid dum, inte bara tillfälligt.
Dessutom, det finns en del goda psykometriska skäl till att tala om en intelligens. Olika sorters tester (visuella, verbala, praktiska etc) är korrelerade - klarar man sig bra på ett brukar man klara de andra bra också. Det är som om de alla hängde ihop, och tillsammans beror på en underliggande faktor. Denna hypotetiska faktor kallas g-faktorn (g-för generell; nej, den har inget med punkten att göra) och skulle vara den "verkliga" intelligensen, den som vår visuella eller verbala förmåga bara är ett specialfall av.
Det här är omdebatterat. Det finns en skola av psykologer som i dur och moll försvarar g-faktorn, och en annan som talar för en intelligens som består av ett antal oberoende delkomponenter. Vissa menar att g verkligen finns, andra menar att den är en statistisk förenkling.
Men om g och IQ hänger ihop, då borde man se att personer med hög IQ är bra på de flesta sorters problemlösning. Är de det?
IQ förutsäger akademisk framgång rätt bra. Men det visar sig att IQ inte alls förutsäger yrkesmässig framgång speciellt bra. I en studie frågade man chefer i amerikanska näringslivet om vilka egenskaper som de ansåg vara viktigast för att lyckas; de fick svar av typ förmåga att delegera ansvar, uppmuntra till kommunikation och liknande. Det visade sig att när man sedan testade olika chefer så förutsade dessa egenskaper framgång betydligt bättre än IQ, som nästan inte alls gav någon information om hur bra de skulle klara sig. Det här borde inte förvåna alls; en bra chef behöver kunna mer än att gissa talföljder eller rita figurer.
På senare tid har det blivit populärt att tala om "multipla intelligenser", där de egenskaper man mäter med IQ bara är ett specialfall, en abstrakt förmåga som inte alltid är så tillämpbar i verkligheten. Howard Gardner har föreslagit sju sorters intelligens: lingvistisk, matematisk/logisk, musikalisk, rumslig, kroppslig, mellanpersonlig och inompersonlig. Kritiker menar att det här går för långt - vi får en inflation av intelligenser; varför inte moralisk eller estetisk intelligens också? Eller politisk intelligens? Samtidigt är poängen att man börjar inse att det som intelligenstesterna mäter bara är en del av den totala mänskliga förmågan.
Det som man i dagligt tal kallar intelligens beror på flera olika funktioner: minne, perception, förmåga att rikta uppmärksamhet, att prioritera, problemlösningstrategier, etc, vilka mycket väl kan vara domänspecifika. Inom neuropsykologin studerar man fall av människor som trots att deras IQ är normal eller bättre inte är kapabla att fatta vettiga beslut om hur de ska handla i praktiken - de har fått skador på områden i hjärnan som verkar nödvändiga för social förståelse eller att bedöma nytta. De klarar abstrakta test alldeles utmärkt men misslyckas komplett med större projekt och sina liv.
Hjärnan är inte en passiv klump, den är i ständig förändring. Kopplingar som används förstärks och utvecklas, medan kopplingar som sällan eller aldrig används försvinner. Det är på det här sättet vi som barn bygger upp våra nervsystem, och det är därför det är nyttigt att motionera hjärnan när man blir äldre - use it or lose it! Det här kan mycket väl förklara varför utbildning och en intressant miljö höjer IQ.
Det finns en studie om en liten ort i östra Tenessee som 1930 var nästan totalt isolerad från omvärlden. Medel IQ var 82. 1940 däremot hade vägar byggts dit, telefon och radio hade anlänt. IQ gick upp till 92 poäng - en tio poängs ökning på lika många år.
Ännu mer tänkvärt är att adopterade barn i medeltal är intelligenta, enligt en undersökning har de vid 4 års ålder i medeltal IQ 112 och vid 13 117. Det här är en enorm skillnad mot medelbefolkningen. Kanske beror det på att föräldrarna är mer måna om att ha barn och bryr sig mer om dem, vilket stimulerar de adopterade att verkligen bli smartare.
En annan faktor som förmodligen kan öka (eller minska) intelligensen är självförtroendet. Har man bra självförtroende vågar man naturligtvis prova på nya utmaningar och lär sig därigenom mer. Personer med dåligt självförtroende vågar inte prova något nytt av rädsla för att misslyckas, vilket också hindrar deras utveckling. Därför verkar det inte orimligt att personer med gott självförtroende utvecklar sina hjärnor mer. Men det omvända gäller också: intelligenta personer lyckas oftare med det de företar sig, vilket grundlägger självförtroendet. Det är en god cirkel.
Kopplingarna kan bli mycket kluriga; till exempel vet man att närsynta i medeltal har högre IQ än icke närsynta, men det är oklart om det beror på att närsynta barn stannar inne och läser mer än normala barn, eller om intelligenta barn läser mer och därigenom blir närsynta. En gen för motståndskraft mot vissa sjukdomar kan i en situation leda till att man är mycket fysiskt aktiv och inte utvecklar sin skolning, medan i en annan situation där man inte kan eller får springa ute hjälper den upp IQ genom att hälsan leder till att hjärnan är effektivare. Det finns förmodligen rätt få verkliga "intelligensgener" som påverkar hjärnans utveckling, den mesta variationen i intelligens beror på sådana här komplicerade samspel.
Det mesta som idag säljs i hälsokostaffärerna och som smart drinks är rätt värdelöst eller otestat; de ämnen man verkligen vet förbättrar minnet säkert är än så länge för riskabla (stryknin, amfetamin, picrotoxin), experimentella (ampakiner, cannabinoid-agonister) eller svåra att använda på ett bra sätt (nikotin, piracetam, kolinerga preparat). Det hoppingivande är att dessa ämnen verkligen har effekter, nackdelen är att dessa effekter ofta är svåra att tillämpa. Om man måste ta preparatet ungefär en halvtimme efter varje viktig insikt för att få maximal inlärning med minimal glömska, så blir det snabbt rätt opraktiskt.
På samma sätt verkar intelligens vara ett nätverk av olika förmågor: förmågan att ta till sig information från omvärlden, att ordna den på olika sätt, att lagra och komma ihåg den när den behövs, välja olika strategier för att bearbeta den, olika specialförmågor för socialt, praktiskt, abstrakt och visuellt tänkande, osv. De hänger alla ihop, men vissa kan vara mer eller mindre välutvecklade, och i speciella situationer (som på intelligenstest) framträder bara vissa.
Frågan är ens om det är meningsfullt att tala om intelligens som den vore en sak. Det blir i praktiken en allmän term för hur bra alla våra kognitiva förmågor fungerar. Det är kanske bättre att använda ordet som ett adverb: man *är* inte intelligent, man *handlar* mer eller mindre intelligent.
Att definiera ett mått för intelligens är kanske lika hopplöst som att definiera ett "användbarhetsindex" för verktyg: varje verktyg är användbart till vissa saker men inte andra, varje förmåga är användbar inom sitt område. Därmed inte sagt att IQ är värdelöst; förmodligen mäter det ganska bra vissa aspekter av våra förmågor. Vi behöver däremot fler mått på hur bra våra andra förmågor fungerar.
Det kanske viktigaste resultatet är insikten att intelligens inte är något orubbligt, enhetligt man föds med och sedan aldrig kan ändra. Tvärt om, intelligens verkar vara flexibelt och träningsbart.
Det verkar faktiskt som vi blir lite smartare - och inte bara några få människor, utan som kultur. Man kan invända att den intelligens som utvecklas inte verkar speciellt användbar. Men om en sorts intelligens kan höjas, då kan nog fler sorter höjas. Vi börjar ana hur det kan gå till.