En gång ansågs smärta vara ofrånkomligt, och de tidiga försöken med bedövning fördömdes som hybris (stod det inte i Bibeln att kvinnan skulle föda sina barn i smärta?). Men idag betraktar vi det som självklart att man inte ska lida i onödan. Kanske kommer vi i framtiden att småle åt de som sade att människan inte var menad att leva längre än 40, 75 eller 150 år.
Åldrande är en civilisationsjukdom, ungefär som fetma. I naturen förekommer inga skröpliga åldringar -- de blir mat för hungriga rovdjur. Men vi människor har skaffat oss såpass god matförsörjning, sjukvård och trygghet att vi blir gamla. Vi tar hand om varandra och låter det medmänskliga gå före det naturliga.
Orsaken till att vi åldras är än så länge okänd, men en god gissning är att det beror på att naturen aldrig hade avsett att människor skulle leva så länge som vi gör. Evolutionen har gynnat de individer som var robusta nog att överleva tills de fick barn och förde sina gener vidare; vad som hände dem efteråt spelade ingen roll ur genernas och evolutionens perspektiv. En individ som inte åldrades lika fort som en annan hade ingen fördel, eftersom båda var lika utsatta för svält, rovdjur och olyckor. Man kan säga att åldrandet är en mängd buggar kvarlämnade av evolutionen, lite som en slarvig programmerare konstaterar "det gör inget att den biten inte fungerar, ingen kommer någonsin att använda mitt program till sådana saker ändå". Men vi människor gör det, och drabbas av åldrandet.
Det finns andra teorier om åldrandet som kan spela in. Troligen är generna bara en del av förklaringen; själva åldrandeprocessen är en komplicerad härva där en orsak återkopplas med verkan. En populär teori är att åldrande helt enkelt är naturligt slitage på kroppen som den inte kan reparera. Fria radikaler, avfallsprodukter och skadade celler byggs upp medan vävnaderna slits ned. Detta är grunden för alla de näringssupplement som säljs i hälsohandeln, vilka förhoppningsvis ska motverka de fria radikalerna.
Mark Twain lär ha sagt "Alla klagar på vädret, men ingen gör något åt det!". Detsamma verkar gälla åldrandet. Men gamla sanningar håller inte så bra nuförtiden. Redan på 50-talet experimenterade amerikaner och ryssar med att beså regnmoln med silverjodkristaller för att starta regn, med viss framgång. Och den biomedicinska forskningen har börjat hacka åldrandeprocessen. Forskningen handlar fortfarande mest om cellodlingar, nematodmaskar, bananflugor och labbråttor, men trenden är klar: åldrandet kanske inte är ofrånkomligt.
Evolutionsbiologen Michael Rose har lyckats framavla bananflugor som lever betydligt längre än normala flugor. Metoden består helt enkelt i att flugorna inte får föröka sig förrän de är gamla nog. Detta rensar ut de som åldras snabbast. De mer långlivade flugorna får mer långlivade ungar, och processen fortsätter med en ständigt högre ribba.
Den här formen av selektiv avel skulle nog fungera på människor också, men det är tveksamt om någon skulle vara intresserad. Förutom de rent moraliska aspekterna skulle projektet ta sekler. Vi är lite för otåliga för sådant.
Man har också funnit gener hos enkla livsformer som gör att de lever längre. Forskning har visat att livslängden i nematodmaskar styrs av gener med kreativa namn som "daf-2", "daf-16" och "age-1"; genom att ändra eller kopiera dem kan maskarna leva upp till fem gånger så länge som de normalt gör. Marc Tatar på Brown University har visat att flugor med mycket värmechockproteiner (ett sorts naturligt skyddsystem vid miljöpåfrestningar) lever längre. Liknande resultat har observerats hos möss.
Många är skeptiska till om sådana här "enkla" knep kan hjälpa människorna. Trots allt, vi är väl mer komplexa än maskar och flugor? Men biologin ger vår självkänsla en törn: vi är inte så olika ändå. En cell från en fluga och en cell från en människa är tämligen lika, och fungerar på samma sätt. Möss åldras förmodligen av samma orsaker som människor, och det som hjälper möss hjälper troligen oss också.
Ett helt annat sätt att förlänga livet är kalorirestriktionen: redan 1934 upptäckte Clive M. MacCay och hans kollegor att råttor som fick kalorifattig men näringsrik mat levde upp till 33% längre. De förblev ungdomliga trots sin ålder och fick färre ålderssjukdomar än de råttor som fick äta vad de ville. Sedan dess har man provat kalorirestriktion på allt från vattenloppor till apor, i samtliga fall med en förlängd livslängd.
Kalorirestriktionen handlar inte om att gå ned i vikt eller leva ett puritanskt liv med grönsaker och vatten; syftet är istället att få kroppens celler att dra åt svångremmen och gå över till en mer energisnål ämnesomsättning vilken verkar bromsa åldrandet (detta är anledningen til att många jojo-bantare inte lyckas: deras celler börjar spara energi, och när de börjar äta normalt igen lägger de på hullet utan att ha tappat speciellt mycket i vikt).
För närvarande är kalorirestriktionen den bäst undersökta metoden att förlänga livet; man vet att den fungerar på andra arter, och många menar att den fungerar på människor. Problemet är naturligtvis att det tar så lång tid att få reda på om människor som använder metoden åldras långsammare. Vissa tvivlar på att det skulle fungera eftersom vi redan lever så länge, men även tvivlarna erkänner att kalorirestriktion i alla fall förebygger hjärt-kärlsjukdomar, cancer och åldersdiabetes. De preliminära resultat som finns verkar lovande, men uppenbarligen krävs det en hel del envishet att övergå från en normal diet där vi stoppar i oss allt det våra förfäder längtade efter till en diet som håller oss i trim. Lyckligtvis forskar man en hel del om hur kalorirestriktion fungerar, och vissa resultat antyder att effekterna styrs av vissa insulinliknande hormoner. Det blir kanske möjligt att en dag ta medicin som har samma effekter som en kaloribegränsad diet -- man kan både äta kakan och ha den kvar, så att säga.
En helt annan möjlighet att förlänga livet är att förlänga telomererna.
Vår arvsmassa är indelad i kromosomer som kopieras varje gång våra celler delas. På grund av en av naturens många små egenheter lyckas det enzym som gör kopieringen inte kopiera de yttersta ändarna av DNA-tråden, kopian blir en smula avkortad. Efter ett par delningar skulle cellerna ha tappat en massa viktig information och upphöra att fungera. Men uppenbarligen sker inte detta. Lösningen är telomerer, DNA som i likhet med den genomskinliga plasten i ändarna på kassettband inte innehåller någon information men skyddar kromosomen. Det gör inget att de kortas av, och de kan förlängas av ett enzym kallat telomeras.
En teori som vuxit fram om åldrandet är att det regleras av telomererna: ju äldre man blir, desto mindre telomeras tillverkas. Efterhand borde då telomererna kortas av, tills cellerna inte kan dela sig och börjar krångla. Det här stämmer väl med vad man ser om man odlar celler i vävnadskulturer: de kan bara dela sig ca 50 gånger, sedan går de in en vilofas och åldras sakta. Dessutom vet man att många cancerceller (som definitivt inte är begränsade i sin delning eller åldras) har mycket telomeras.
Telomer-teorins popularitet har gått som en berg-och-dalbana. Efter den första förtjusningen dök problemen upp. Några forskare hittade celler med korta telomerer som mådde bra, och med genteknik lyckades ett forskarlag framställa en variant möss utan telomeras. Mössen mådde alldeles utmärkt och åldrades normalt fast de borde (om teorin stämde) ha blivit gamla i förtid. Teorin tappade anhängare tills i januari 1998, då det hela vände. Forskare på Geron Corporation, en amerikansk bioteknikfirma sysselsatt med forskning om åldrandet och cancer, lyckades stoppa in extra gener för telomeras i odlade människoceller. De fann att cellerna fortsatte att dela sig långt efter att de borde ha stadgat sig och blivit gamla. Inte nog med det, det fortsatte att vara typiska mänsikliga celler istället för att mutera till cancerceller som olyckskorparna hade förutsagt. Plötsligt var telomererna inne igen.
Telomerernas uppförande kanske inte är orsaken till att vi åldras, men de kan definitivt få cellerna att leva längre. Frågan är vad som händer i en hel livsform som har gott om telomeras. Kanske fungerar telomererna också som ett skydd mot cancer, så priset för ett långt liv är en hög cancer-risk. Svaret på dessa frågor lär nog inte vänta länge: det finns enorma summor att tjäna, och Geron har konkurrens från både andra företag och universitetens forskningsgrupper om att finna svaren.
Så, kan vi förvänta oss livselixiret inom vår livstid?
Svaret verkar vara ett rungande nja. Under detta århundrade har medellivslängden ökat enormt över hela jorden, på många ställen har den fördubblats. Samtidigt har den maximala livslängden förmodligen varit rätt konstant, omkring 120 år. Ju bättre vår hälsovård blir, desto fler lever upp till en hög ålder, men när de närmar sig de yttersta gränserna för vad den ursprungliga mänskliga kroppen klarar tacklar de av.
Det är här de nya resultaten kan spela en viss roll. De förlänger inte bara medellivslängden som dagens sjukvård gör, utan också maxlivslängden. De erbjuder en öppning för att radikalt förlänga livet bortom våra inbyggda begränsningar.
Men det är inte enkelt. Idag har vi inget bra sätt att lägga till nya gener i de redan fullvuxna, vilket skulle behövas om vi själva skulle vilja dra nytta av de genetiska framstegen. Att modifiera våra barns gener för att ge dem ett långt och hälsosamt liv går emot en stark biologiskt konservativ opinion. Kalorirestriktionen är en praktisk möjlighet, men de flesta tvekar nog att lägga om sin livsstil såpass mycket. Samtidigt fortsätter forskningen i hög fart; de upptäckter som var revolutionerande för ett år sedan är redan historia idag. Ju längre vi lever, desto mer forskning hinner ske -- vilken kan öka vår livslängd ytterligare.
40-talisterna börjar komma till åren, och det märks i form av ett allt mer ökande intresse för livsförlängning. Målet är inte bara att leva länge, utan också att vara aktiv och hälsosam under tiden. Läkarna har allt mer tvingats vänja sig vid patienter som inte längre underdånigt lyssnar på vad de vitrockade experterna säger, utan istället vill vara en aktiv och kritiskt tänkande del av hälso-teamet, beväpnade med ny medicinsk information, nedladdad från Internet.
Men det finns också en annan sida. Livsförlängning är förvånansvärt kontroversiellt. Man kunde vänta sig att de flesta med glädje skulle vilja leva längre. Men istället finner man att många ställer sig tvivlande eller negativa. Vissa kan i det närmaste beskrivas som dödsbejakare, som anser att åldrande och död är nödvändiga och alla försök att avvärja dem är meningslösa eller egocentriska. Till stor del kan detta förklaras med vad psykologer kallar kognitiv dissonans: om man inte kan undvika något som verkar otrevligt, då försöker man istället göra situationen uthärdlig genom att finna det positiva i sitt öde. Hittills har åldrandet varit det mest obevekliga i all mänsklig erfarenhet, så det är inte orimligt att många skyddar sig från ångest genom att hävda dess positiva sidor. Men vad händer om åldrandet inte längre är självklart?
Vi är på väg mot ett samhälle där allt fler lever till en hög ålder, ofta med bibehållen kapacitet. Om nuvarande trender håller i sig kommer människor över 65 inom ett par decennier att vara en stor grupp i samhället, över 30%, även om inga medicinska genombrott sker. De kommer inte att vara en skock skröpliga gubbar och gummor som håller sig till bingo och tango på ålderdomshemmet, utan erfarna och aktiva människor med sina egna mål. De sociala förändringarna kommer att bli rejäla: hur pensionssystemet bör fungera är bara en detalj, vi kommer också att få hantera frågor om olika åldersgruppers inflytande i samhället, generationsskillnader i värderingar och kultur långt bortom de vi har idag och framväxten av nya familjeformer.
Utan tvekan kommer många att sucka över den gamla goda tiden då folk inte var så friska och levde så länge, men föredrar vi verkligen det alternativet?