Svenska Transhumanist Förbundet
STHF Projekt Scenarier

Hur går scenarioplanering till?

Det bästa sättet att förutsäga framtiden är att skapa den
John Scully
Framtiden är omöjlig att förutsäga, utom i mycket speciella fall eller med en hel del tur. Däremot är det möjligt att föreställa sig möjliga framtider, att skapa scenarios, och lära från dem.

Ett scenario är ett verktyg för att ordna våra uppfattningar om möjliga framtida miljöer, där följderna av dagens beslut visar sig. Scenarios är en sorts historier, skrivna eller berättade, som man bygger runt noggrannt planerade handlingar. På samma sätt som sagor ger en mångfasetterad bild av världen, kan scenarios hjälpa oss att se olika perspektiv, och ge händelser mening. De låter oss leka med framtiden; den kommer inte att bli som någon av våra scenarios, men kommer troligen innehålla element från dem.

Scenarioplanering är ett kvalitativt, inte kvantitativt verktyg. De förutsätter inte att nuvarande trender håller i sig eller bara förändras en smula, utan kan hantera diskontinuiteter och överraskningar. Därigenom tvingar de oss att frångå våra antaganden och antyder nya och oväntade möjligheter. Genom att vara interaktiv kan olika synpunkter komma fram och berika bilden.

Scenarioplanering är systematisk, trots sina kreativa och historieberättande kvaliteter. Det första steget är att isolera det beslut som måste göras eller vilken fråga som skall utforskas. Det gäller att samla in nödvändig information, och bryta ned de mentala kartor av problemet man lätt bygger upp.

Nästa steg är analytiskt: att indentifiera de drivande krafterna (sociala, ekonomsika, politiska och teknologiska), de förutbestämda elementen (t.ex. ofrånkomliga fakta som ökningen av personer över 65 i västvärlden) och de oförutsägbara och osäkra faktorer vi inte kan förutsäga, men kan experimentera med i scenariorna (t.ex hur snabbt nanoteknologi kan utvecklas, och hur stora konsekvenser den får). Alla dessa faktorer kan sedan listas och prioriteras efter vikt och osäkerhet. Det är ofta givande att placera dem längs två eller tre axlar, och basera scenarios på de olika kvadranterna eller oktanterna.

Dessa steg leder sedan till skapandet av ett par noga utvalda scenario-handlingar. Om scenariorna ska fungera som verktyg för att förstå och lära sig, måste deras sensmoral vara kopplad till den fråga man utforskar. Dessutom kan bara ett fåtal scenarios utvecklas och ihågkommas; varje representerar en möjlig framtid, inte ett värsta, bästa och troligaste falll. Scenariorna byggs sedan upp genom ett växelspel där man tittar på hur de olika faktorerna leder till olika konsekvenser, och hur dessa konsekvenser i sin tur samverkar.

När dessa scenarios har utvecklats och vävts samman till en berättelse, kan gruppen identifiera deras implikationer och de indikatorer som gör det möjligt att se vartåt det bär.

Bra scenarios är plausibla men överraskande; de bryter gamla stereotyper. Att göra ett scenario är en repetition för framtiden.


Anders Sandberg / asa@nada.kth.se
1999-08-21 00:39:48