Svenska Transhumanist Förbundet
STHF Projekt Filosofi

Transhumanismens Historia

Förhistoria

Evolutionen gynnar både de livsformer som utnyttjar en given nich effektivt och de som lyckas finna nya nicher och fylla dem. De senare kommer att utvecklas snabbare, och med tiden bli fler arter (typiska exempel på sådana framgångrsika nich-bytare är bakterier, insekter och däggdjur). Sådana arter kommer alltid att åtminstone ha vissa individer som provar nya möjligheter. Människan är en sådan art, och genom vår intelligens är vi också kapabla att både anpassa oss och skapa nya nicher.

Människor har alltid sökt vidga gränserna för sina liv, både geografiskt, ekologiskt och mentalt. Det finns en tendens i åtminstone vissa individer att försöka finna en väg runt varje begränsning eller hinder.

Att cro magnon människorna begravde sina döda ceremoniellt (neanderthalare begravdes också, men troligen inte ceremoniellt) tyder på föreställningar om en existens efter döden. Att döden var oundviklig och tog ifrån familjen dess älskade medlemmar ledde till en kognitiv dissonans, vilken löstes genom att man antog en existens efter döden. Denna lösningstyp har varit en viktig faktor i religionernas utveckling, eftersom den lindrar existentiell ångest (frånvaron av rättvisa i detta liv löses genom att man antar en kosmisk rättvisa efter livet, osv).

Trots religiösa föreställningar var ett utvidgat liv eftersträvat. Det är talande att det äldsta bevarade literära eposet, Gilgamesheposet, (ca 2000 f.kr) behandlar kung Gilgameshs sökande efter odödlighetsörten. Det är värt att notera att man dels antog att dödlighet inte är ofrånkomligt i princip, och dels att det (åtminstone mytologiskt) existerade ett medel att uppnå den.

Att människor verkligen strävade efter längre och rikare liv kan man se i utvecklingen av olika alkemiska och magiska system för detta; i brist på praktiska medel tog man till magiska medel. Ett typiskt exempel är de olika skolorna av esoterisk taoism i Kina, som eftersträvade fysisk odödlighet och kontroll/samklang med naturkrafterna.

Antiken

Det är i den grekiska mytologin som tanken på icke-magisk mänsklig utveckling först dyker upp. Grekerna hade en ambivalent hållning; på ena sidan dyker temat upp, på andra sidan finns också tanken på hybris: det finns vissa gränser som inte får överskridas.

Myten om Prometheus är förmodligen första gången gudarna trotsas. Guden Zeus har skapat människorna, men de lever i mörker och svaghet. Zeus farbror Prometheus ber honom att ge dem den gudomliga elden, men Zeus vägrar eftersom det skulle göra människorna jämställda med gudarna. Då tar Prometheus och stjäl elden och ger till människorna, väl medveten om att Zeus kommer att straffa honom men att han aldrig kommer att kunna ta ifrån människorna elden igen. Det intressanta här är att Prometheus vördas, trots att han förbrutit sig mot världens ordning - han har verkligen gjort världen bättre och gett människorna kraft. Över huvudtaget verkar hybris i grekisk mytologi inte vara något evigt moraliskt faktum, utan snarare en fråga om vem som har makt att hålla någon annan nere.

Sagocykeln om Daedalus är ännu mer talande. J.B.S Haldane kallade honom för den förste moderne människan. Daedalus utmanar gudarna flera gånger och bestraffas inte det minsta för det - hans motgångar berodde helt på sitt eget handlande eller andras reaktioner. "He was the first to demonstrate that the scientific worker is not concerned with gods".

Den grekiska filosofin innebar de första försöken att skapa kompletta och ordnade tankesystem, som inte var baserade på ren tro utan logiska resonemang. Detta blev grunden för den kulturella humanismen, en tankeströmning från antiken fram till idag om vetenskap, politisk teori, etik och lag.

Under andra århundradet e.kr myntar satirikern Lucianos från Samosata ordet "hyperanthropos", övermänniskan.

Renässansen

Renässansen innebar ett uppvaknande från det medeltida sättet att resonera, och att man började betona människan och världen som legitima intresseobjekt, återupptog den antika tanken att människan själv kan avgöra rätt och fel samt att det går att utveckla människan moraliskt, kulturellt och andligt. Rennäsanshumanismen utgick från det antika och skapade något eget av detta.

Giovanni Pico della Mirandolas Oration om Människans Värdighet, 1486, är en av milstolparna. Han skriver rent ut att människan inte har en färdig form, utan det är människans egen uppgift att forma sig till något:

``We have given you, O Adam, no visage proper to yourself, nor endowment properly your own, in order that whatever place, whatever form, whatever gifts you may, with premeditation, select, these same you may have and possess through your own judgement and decision. The nature of all other creatures is defined and restricted within laws which We have laid down; you, by contrast, impeded by no such restrictions, may, by your own free will, to whose custody We have assigned you, trace for yourself the lineaments of your own nature. I have placed you at the very center of the world, so that from that vantage point you may with greater ease glance round about you on all that the world contains. We have made you a creature neither of heaven nor of earth, neither mortal nor immortal, in order that you may, as the free and proud shaper of your own being, fashion yourself in the form you may prefer. It will be in your power to descend to the lower, brutish forms of life; you will be able, through your own decision, to rise again to the superior orders whose life is divine.''

Samtidigt började den moderna vetenskapen utvecklas, både genom en astronomisk revolution från norra Europa (Kopernikus och Kepler) och en experimentalistisk revolution från italien (Galileo). Frågor om världens beskaffenhet började undersökas empiriskt istället för genom att gå tillbaka till de gamla auktoriteterna.

Upplysningstiden

Under motreformationens religiösa konflikter började nya stämmor göra sig hörda som talade om en ljusare framtid, att det mänskliga förnuftet faktiskt kunde klara svåra problem och att genom en djupare förståelse av naturen kunde den bemästras, med positiva effekter som följd. Detta blev början av upplysningstiden. (se On "Effecting all things possible" av Peter Medawar för en läsvärd jämförelse av denna tid med vår egen)

Francis Bacon kan nog sägas vara den som inledde det hela. 1620 publicerades hans Novum Organum, "det nya verktyget", en ny metod för vetenskapliga studier baserad på empiri istället för Aristoteles resonerande. På försättsbladet seglar ett skepp igenom Herkules pelare, tidigare symbolen för den yttersta gränsen för vad människan kan utforska. På den spanska vapenskölden stod de för "Ne plus ultra", "inget bortom". Men efter Columbus ändrades mottot till "Plus ultra", "vidare!". Pelarna har blivit en symbol för en ny värld.

1626 publicerades Francis Bacons Det Nya Atlantis, en roman om ett utopia där vetenskapen är ett gemensamt projekt för människornas bästa. Bacon igångsätter det teknologiska projektet: "effecting all things possible", att behärska naturen för att göra livet bättre för människan.

The end of our foundation is the knowledge of causes, and secret motions of things; and the enlarging of the bounds of human empire, to the effecting of all things possible.
Efter Bacon utvecklade Hobbes och Locke empirismen, tanken att vi bara kan skaffa oss säker kunskap genom erfarenhet (till skillnad från tidigare tankar om att man kan resonera sig fram till det sanna utan att se efter i världen, eller att kunskapen redan finns uppenbarad i auktoriteternas skrifter). Empirismen blev verkligt användbar när den började tillämpas i vetenskapen.

Vad som skapades var den rationella humanismen, där vetenskap och förnuftigt tänkande kombinerades med arvet från renässansen utan att nödvändigtvis komma i motsatställning till religionen.

Det fanns en känsla av framsteg i luften, och historien var inte längre ett gradvis förfall från en avlägsen guldålder eller ett oroligt inväntande av den yttersta dagen. Campanella skriver i Solstaten (1623): "hans tidsålder har mer historia inom hundra år än hela världen hade i de fyratusen åren innan den".

Sjutton och Artonhundratalen

Under sjuttonhundratalet vidareutvecklas upplysningstidens tankar, och man börjar även diskutera möjligheterna att även människan kan utvecklas. Benjamin Franklin och Voltaire spekulerade om hur livslängden kunde ökas genom medicin (Franklin skämtade t.om. om möjligheten att bevara människor för framtida återupplivning). Religion kunde kritiseras med utgångspunkt från mänskligt förnuft och erfarenhet, och ateistiska eller agnostiska ståndpunkter började anses som fungerande alternativ till kristendomen. Samtidigt sker en revolution med Newtons mekanik, som visar att fysiken verkligen kan beskrivas matematiskt och vetenskapen användas praktiskt.

Efterhand sker en splittring mellan den tekniska och vetenskapliga kulturen och den estetiska och samhällsvetenskapliga kulturen, med början från Rosseaus och romantikernas förnuftskritik. Sedan dess har klyftan vidgats, vilket har allt mer försvårat kommunikation mellan de olika grupperna.

Upplysningstidens förnuftsoptimism och framtidstro övergick under 1800-talet till positivismen, som antog att framsteg var oundvikliga och förnuft inte bara var nödvändigt utan också tillräckligt. Utvecklingsläran passade väl in i positivismen, som såg den som en drivkraft på alla områden. Naturen hade frambringat lägre livsformer som utvecklade sig mot allt högre former, tills processen kulminerade i den (västerländska) människan. På samma sätt skulle människan med tiden bli allt mer förfinad och perfekt.

Denna optimism var naturligtvis inte helt befogad. När den positivistiska visionen kolliderade med verkligheten under 1800-talet och det tidiga 1900-talet vände sig många ifrån den till irrationalism, eftersom de gjorde misstaget att tro att eftersom förnuft inte var tillräckligt att göra världen bättre så var förnuft värdelöst. Detta resulterade i den anti-teknologiska, anti-intellektuella strömning som finns än idag.

1900-talet

Förkrigstiden

Den moderna transhumanismen har påverkats djupt av den engelske biokemisten J. B. S. Haldanes essä Daedalus: Science and the Future (1923), vilken startade en kedjereaktion av framtidsdiskussioner (t.ex. bland annat den mer pessimistiska Icarus: The Future of Science (1924) av Bertrand Russell, The World, the Flesh & the Devil av J. D. Bernal (1929) och Olaf Stapledons verk, vilka alla i sin tur varit inflytelserika på transhumanistiskt tänkande, science fiction och framtidstudier).

Temat för Daedalus är hur vetenskapen kommer att påverka mänsklighetens framtid. Haldane diskuterar hur vetenskapliga och tekniska rön förändrar samhället och det mänskliga tillståndet, samt gör förutsägelser baserade på de resultat som var nya på 20-talet med anmärkningsvärd träffsäkerhet. Framför allt skisserar Haldane en transhumanistisk vision av människan som väljer sin egen utveckling, med vetenskapen som hjälpmedel att uppnå ett förbättrat tillstånd.

Haldane var en försiktig tänkare som baserade det han skrev på kända fakta. Bernal var däremot radikal på de flesta områden. Han spekulerar om framtida redesign av människan, möjligheten att mänskligheten utvecklas till cyborgs, rymdkolonisation med hjälp av självförsörjande rymdkolonier och framför allt mentala förbättringar genom avancerad psykologi och sociologi. Många av tankarna återkommer i Stapledons och Huxleys romaner, liksom i senare science fiction och transhumanistiska ideer.

Efterkrigstiden

Andra världskriget ändrade inriktningen på många av de tankeströmmar som idag lett fram till transhumanismen. Den tidigare eugeniska strömningen hade blivit allvarligt misskrediterad; tanken att skapa en ny och bättre art blev tabu och passé (det är värt att notera att även dagens transhumanism tar klart avstånd från kollektiva förändringar, målet är att omdesigna sig själv eller kanske sina egna efterkommande utan centralstyrning). Istället riktades framtidsoptimismen mot rent tekniska framsteg, som rymdfart, elektronik och datorer. Vetenskapen börjar komma ikapp ideerna.

Den literära genre där de transhumanistiska tankarna analyserades och spreds mest var science fiction genren. Författare som Arthur C. Clarke, Isaac Asimov, Heinlein, Stanislaw Lem och senare Bruce Sterling, Vernor Vinge och många andra utforskade olika aspekter av transhumanismen och spelade en viktig roll i dess spridning.

En intressant sidoström var den franske jesuiten och paleontologen Teilhard de Chardin, som formulerade en positivistisk kristendom där han försökte kombinera evolutionsteori, vetenskap och katolicism. Grundtanken är att evolutionen leder till mer och mer avancerade medvetanden, och dessa lär sig samverka bättre och bättre. Den livlösa geosfären upprätthåller livet i biosfären, som i sin tur är basen för noosfären, den tänkande delen av världen. de Chardin meande att noosfären skulle utvecklas till allt högre nivåer, tills den förenades i ett enda perfekt medvetande som han kallade Omegapunkten och identifierade med Gud. Hans Omegapunksteori kan sägas representera ett försök att skapa en transhumanistisk religion, även om den har allvarliga brister (Sir Peter Medawar skrev en svidande kritik av Teilhards The Phenomenon of Man, och evolutionstanken han har strider totalt mot modern biologi). Senare har dock hans tankar vidareutvecklats i rent vetenskaplig form av Frank J. Tipler och återkommer på många sätt i mer eller mindre naiv Internetdyrkan.

Två personer som spelat en stor roll för transhumanismens moderna form är professor Robert Ettinger och F.M. Esfandiary.

Ettinger grundade i praktiken kryonikrörelsen genom sin bok The Prospect of Immortality (1964) där han framlade tanken att eftersom medicinsk teknik verkar stadigt utvecklas och eftersom kemiska processer i avstannar vid tillräckligt låga temperaturer så borde en person som fryses idag kunna återupplivas vid en punkt i framtiden då tekniken blivit avancerad nog att reparera frysskadorna och eventuella andra sjukdomar. Även om hans resonemang har kritiserats en hel del sedan dess är själva grundtanken kvar, även om vissa menar att man bör lägga mindre vikt vid hypotetisk framtida teknik och mer vikt vid fungerande bevarandemetoder idag. 1972 utgavs hans bok Man Into Superman, där han diskuterar olika tänkbara förbättringar av människan. Man kan säga att han återupptog tråden ifrån Haldane och Bernal.

F.M Esfandiary (också känd som FM2030) undervisade i framtidsforskning på New School for Social Research i New York under 60-talet, och kan till stor del sägas varit den moderna transhumanismens grundare. Han myntade termen transhumanism (även om andra har oberoende kommit på den, t.ex. Damien Broderick i The Judas Mandala 1976/1982) och bildade skola bland optimistiska framtidstänkare. Han diskuterade den nya teknologins möjligheter i Telespheres (1977) där han bland annat förutsåg telecommuting, och i sina böcker Upwingers (1977) och Are You a Transhuman?" formulerade han den transhumanistiska framtidstron och möjligheten att genom teknik ändra det mänskliga tillståndet.

Han avvisar de gamla ideologierna vilka alla (även de mest radikala) varit baserade på tanken på någon form av status quo och propagerar istället för en ny inriktning, "the up-wing", anpassad till ständig förändring och utveckling.

I am thrown off by such common questions as: What is your nationality? Where do you live? What is your profession? Where do you study? Are you married or single or involved with someone? How old are you? Are you Right wing or Left?

These questions are irrelevant to my worlds. My responses invariably throw off my contemporaries.

I am Universal. I translive all over the planet. Learn via Unicom [universal communication]. Have many professions. Am involved with many people. Consider all children as mine also. Neither Right nor Left - I am Up.

I have no age. Am born and reborn every day. I intend to live forever. Barring an accident I probably will. I also want to help others live on indefinitely.

My philosophy: Optimism - Abundance - Universalism - Immortality.
F.M. Esfandiary

Under 70- och 80-talet växte diverse organisationer för livsförlängning, kryonik, rymdkolonisation och futurism fram, men de var i allmänhet isolerade från varandra även om många delade likartade transhumanistiska värderingar.

1988 utgavs det första numret av Extropy Magazine av Max More och T.O. Morrow, vilka sedan en tid diskuterat politisk frihet, befrielse från begränsningar, självstyrd evolution och komplexitet. Tidskriften fungerade till stor del som en katalysator för att samla många av de tidigare disparata grupperna och 1992 grundades Extropy Institute som en utväxt från Extropy Magazine. Syftet var att stödja individuell transhumanistisk utveckling främst kreativt nätverkande och genom att sprida ideer och undervisning. ExI fick ett stort genomslag genom ett brett kontaktnät och goda nät-kontakter; även om många av dagens transhumanistiska inriktningar inte delar alla ExIs åsikter är det ingen tvekan om att organisationen har fungerat som en knutpunkt vid bildandet av den moderna transhumanismen.


Anders Sandberg / asa@nada.kth.se
1999-08-21 02:18:55